Är det riskfyllt att driva eget?

Det är intressant att reflektera kring begreppet risk, och hur vi förhåller oss till det. För det som bedömer hur benägna vi är att ta en risk, är snarare hur otäck risken *känns* än hur sannolik den faktiskt är. Vårt emotionella larmsystem kan nämligen inte förhålla sig till logik och statistik, men går igång som tusan på läskiga bilder och katastroftankar.

Den påverkas också i allra högsta grad av vår omgivning. Det vi ser om kring oss varje dag vänjer vi oss vid även om det kan vara farligt (socker, alkohol, skidåkning) medan sådant som är lite mindre välbekant kan verka väldigt riskfyllt bara för att vi inte är insatta i den världen.

Något som i allra högsta grad påverkar vårt förhållningssätt är allt hur normaliserad den ”riskfyllda” aktiviteten i fråga är. Statistiskt sett är det t.ex betydligt vanligare med trafikolyckor än flygolyckor, ändå har jag aldrig ens hört talas om någon som har fobi för att åka bil, medan flygrädsla är en helt egen nisch för KBT-terapeuter.

Ett annat exempel är Alvedon. Det känns ju så himla vardagligt och ofarligt att äta huvudvärkstabletter, trots att både ”svullnad av ansikte, tunga eller svalg” och ”gulsot på grund av allvarlig blodbrist” anges som möjliga biverkningar. Hade vi läst det om något mindre vardagligt preparat mot någon mindre vardaglig åkomma än huvudvärk tror jag vi hade reagerat betydligt starkare på exakt samma risk.

Såhär godtyckligt är det ofta också med hur vi upplever riskerna med att vara anställd respektive egenföretagare. Visst finns det lagar som gör att du inte kan få sparken hur som helst, men dina arbetsgivare kan gå i konkurs, flytta utomlands eller få arbetsbrist som gör att en massa människor (inklusive du) helt utan förvarning står utan arbete.

Men då tänker vi inte ”aaahhh, vilken katastrof jag är arbetslös!” utan börjar bara söka nytt jobb, för det ser vi också som helt vardagligt. Även om det förstås är en påfrestning att förlora jobbet eller av någon annan anledning behöva söka nytt arbete är det inte något vi ser som en ganska naturlig och vardaglig del av att vara vuxen och ha ett yrke. Ibland får man söka jobb helt enkelt, no big deal.

Däremot anses det av någon anledning som oerhört riskfyllt att driva eget, trots att det ger dig betydligt mer kontroll över situationen än om du jobbar på någon annans företag. Jag får inte ihop det här.

Idén om att det är en stor risk att starta eget, den kanske stämmer för vilda superentreprenörer som satsar allt de äger och har på sin dröm; adrenalinstinna doers som är tacksamma att skriva spektakulära reportage om i tidningen. Men förmodligen siktar du inte på att starta ett företag som Spotify eller Tesla. Det är extrema varianter av företagande som står väldigt långt ifrån de flestas verklighet. Och ja det innebär rätt mycket risk.

Men det gör det inte för en helt vanlig person som startar en enskild firma parallellt med sin anställning, och tar egna kunder som konsult på fredagarna. Och det är bara ett av många sätt att kombinera trygghet och företagande.

Företagande går också att kombinera med studier om du är i en sådan fas av livet. Är du istället anställd har du rätt att ta tjänstledigt 6 månader för att testa din affärsidé och du skulle också kunna ta ett bryggjobb under en period för att frigöra tid och energi för att i den takt som känns bra för dig starta något eget.

Vad känns riskfyllt respektive tryggt för dig?

Har du reflekterat över varför vissa saker känns mer riskfyllda än andra, och om det faktiskt stämmer?

Scroll to Top